Category Archives: Uncategorized

De kommer aldrig att ge upp

 

Hon rörde runt i koppen, Vanessa. Tittade ned i bordet. Den äldre damen hade med sig en bild på en man i övre medelåldern. Rolf, hette han. Han dog för två veckor sedan, berättade hon. Mördades, för en iPhone. Skott i bröstet. Hon undrar vad jag tycker om Sydafrika. Jag svarar att jag älskar de höga bergen, rancherna, de öppna landskapen från hästrygg. Att jag beundrar och respekterar boerna, deras frihetslust och beslutsamhet. Men att det finns en annan sida. Att vi alla måste göra vårt yttersta för att vända utvecklingen. Vanessa vill berätta om sin make, för att få världen att se att det inte handlar om rån, det är mord. Kanske kan det förändra något, säger hon.

Rolf dog framför sina barnbarn efter att ha varit på en släktings födelsedagsfirande. Han skulle läsa en dikt, men var blyg. Ville inte stå i centrum. Han hade varit Vanessas ungdomskärlek, hennes stora trygghet i över 40 år. Idag är hon vilsen. Hon saknar honom.

För ett par dagar sedan dog Elsa Erasmus, en 74-årig kvinna som kidnappades från sin farm, våldtogs och dödades fastbunden vid ett träd. Man använde hennes bil för att föra bort henne, men stal ingenting annat. Världen vänder bort blicken, man vill inte se. Man bryr sig inte. Man har viktigare saker att tänka på, som att vara socialt accepterad i en grupp.

I dag brinner det en eld i mångas hjärtan. En dag slår de tillbaka, man är redo. Snart. ”Vi är inte många, så det är bäst att träna lite hårdare”, flinade Matteus busigt, en ung hästtämjare från norra Sydafrika. Sedan var det dags för en ridtur genom vildmarken. Geväret på ryggen. Ett par timmar senare, när mörkret fallit på, tittade Matteus upp på stjärnhimmeln och guidade oss till en flod. Där skulle vi stanna över natten, elden kastade skuggor över bergen. Hett kaffe i tennmuggar. Frihet, bar mark, fukt i morgonluften. ”Vi är beredda, vi har rätten på vår sida”. ”Ingen känner till markerna som en boer”.

 

En boerkvinna är stark. Under boerkriget frågade en journalist en boerkvinna om hon inte saknade sin make när han var ute och slogs mot engelsmännen. Vad skulle hon göra om han klev in genom dörren i detta ögonblick? ”Spotta på kraken, striden är inte vunnen! Jag vill inte ha någon ynkrygg!”, log kvinnan. Fanns där inga män fick de vackert göra motstånd själva. Underbara, kärleksfulla, stolta kvinnor.

I Pretoria bor Leigh Oxley Du Preez. Hon och hennes make har vigt sina liv åt att hjälpa sitt folk. De sålde vad de ägde, köpte ett stycke mark och flyttade ut i en liten stuga för att kunna bygga upp små hus åt offer för farmattacker. Från tidig morgon arbetar de för någonting högre, i en hetta som få hade klarat av. På kvällarna tänder de en brasa, kokar kaffe och njuter av tystnaden, stolta över vad de har åstadkommit under dagen. Säg mig, är inte detta äkta romantik? Så långt ifrån biografer och nattklubbar man kan komma. Att tillsammans bygga, offra, sätta upp mål och se resultat. Så och se det växa. För ett par veckor sedan blev alla hus klara, och den första fattiga familjen har flyttat till gården där de kommer att få mat och förnödenheter tills de är på fötter igen.

Hjältar på hästryggen, modiga män, kvinnor med glöd i själen och beslutsamhet i blicken. Sydafrika kommer resa sig, och med Sydafrika så även Europa. Kärleken till jorden, kärleken till familjen. Kärleken till ett land så vackert och perfekt, att man inte kan låta någonting så värdefullt förstöras. Upprättelse för de tusentals boer som offrats på politikernas altare, vars vita kors reser sig över kullarna som en tyst påminnelse. Upprättelse för Vanessa, som aldrig kommer att få känna sin makes trygga armar om sig igen. Upprättelse för Elsas barn, som fick se en kärleksfull mor skändad på åkrarna de sprungit på som barn.

Nog finns det hopp. Matteus och hans vän rider iväg i solnedgången, med varsin fana i hand som vajar i vinden. Hovarna smattrar över åkern, rött damm virvlar och färgar den vita skjortan röd. De kommer aldrig ge upp. Det kommer inte vi heller.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Glad Midsommar!

1 kommentar

22 juni, 2017 · 2:36 e m

”Hatkampanjer” är det stormedia som står för

 

”Nya Tider-redaktör i hatkampanj mot journalister”. Hade jag inte haft min kaffefria dag hade jag satt det alltid lika mörkrostade kaffet i halsen där på morgonkvisten.

För ett par veckor sedan fick Fabian Fjälling hembesök. Diamant Salihu hade skickats ut av Expressen för att tillsammans med en kameraman söka upp Fjälling i dennes hem. När Fjälling, som inte valt det offentliga livet, öppnade dörren så fick man hans ansikte på bild. ”Identiteten röjd”, kunde man läsa på Expressen samma dag. Med en stor bild på Fabian, vars fru och barn blev förskräckta. Någon vecka efter kunde jag läsa hur sverigedemokraten Josef Fransson beklagade sig över en journalists metoder – efter att ha avböjt att kommentera på grund av andra åtaganden följde en journalist efter Fransson i korridoren till hissen för att få dramatiska videosnuttar av en politiker som ”flyr sitt ansvar”. ”Jävla arbetsmetod”, tyckte Fransson.

På listorna över Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare har vi de senaste åren kunnat se en klar trend: medieprofiler klättrar allt högre upp på listorna. Det började redan för ett par år sedan: år 2013 hamnade Peter Wolodarski på förstaplatsen i tidskriften DSM:s mätning, och Expressens Thomas Mattsson fann sig på plats 15. Aftonbladets Lena Mellin på plats 13. I Fokus lista för år 2016 är självfallet både Wolodarski och Mattsson bland de 100 viktigaste personerna. Medieprofiler har makt. Makt att trycka en artikel som kan förstöra en människas karriär. Makt att lyfta fram de politiker man tycker har följt medias direktiv. Makt att hänga ut folk som inte passar värdegrunden. Men vem granskar den mediala makten? Vem granskar landets viktigaste och mest inflytelserika personer? Eller rättare sagt, vem vågar granska landets mest inflytelserika personer?

För två veckor sedan fick jag ett samtal från en ung man vid namn Bechir Rabani, som jag tidigare intervjuat. Han sade att han och en kameraman skulle knacka på hos de journalister som hälsat på hos Fabian Fjälling. Kamerautrustning, tio frågor nedskrivna på ett papper. Jag tog med mig min systemkamera, det är dylika artiklar som väcker uppmärksamhet. Vi slogs av hur skyddat journalisteliten bor, i sina miljonlägenheter i ett område som fick palestinske Rabani att säga ”jag känner mig lite uttittad här!”.

En av Bechir Rabanis frågor lydde ”Har en samhällsmedborgare likt Fabian Fjälling inte rätt att ringa till myndigheter anonymt?”. Bechir fick inte svar på sina frågor, eftersom ingen öppnade dörren.

I dag går det att läsa att Nya Tider (!) vill ”skrämma journalister till tystnad” eftersom dess viceredaktör var med när ett par frågor skulle ställas till en av Sveriges viktigaste opinionsbildare. ”Hatkampanj”, kallar man det. Journalisten skulle ”konfronteras” – man använder samma ord som vänsterextremister brukar skriva när de slagit ned någon politiker de inte gillar. Att stormedia systematiskt har publicerat privata mail från sverigedemokrater, satt ett ansikte på folks anonyma kommentarer på nätet och tryckt upp en filmkamera i en persons ansikte som ville leva ett anonymt liv, det går fint. Det gick även fint att hänga ut den oppositionella krönikören Julia Caesar med namn och bild inför hela Sverige. Men gud nåde den som med papper och penna står i trappuppgången hos några av landets offentliga och mest inflytelserika personer!

Media har under en lång tid kunnat leva på att de har makt. Varje läskunnig människa vet att tidningen Nya Tider inte vill skrämma journalister till tystnad. Tvärtom, vi intervjuar gärna personer från systemmedia för att höra hur de tänker. Hos oss censureras ingen. Vi har en öppen debattsida. Inte heller var det Bechir Rabanis åsikt, som tvärtom ville ha svar på de tio frågorna som skulle ställas till Diamant Salihu och Thomas Mattsson. Att skrämma folk till tystnad, det är det som systemmedia sysslar med, som när man gick hem till Fabian Fjälling. De senaste åren har dock allt fler börjat sluta bry sig, och Fjälling fortsätter nu sin medborgarjournalistik under eget namn.

Jag förstår att det kan kännas märkligt för den privilegierade journalisteliten när en palestinier knackar på den tjusiga dörren för att ställa frågor om deras värdegrund. Pizzabagaren i kvarteret, som vi talade med, tyckte dock även han att det var på tiden att någon vågade ifrågasätta den ”tredje statsmakten”.

Så nej, det är ingen hatkampanj som förs för att ”tysta journalister”. Däremot har folk tröttnat på att granskaren inte får granskas, att de som tillhör sidan med mest makt utmålar sig själva som godhetsapostlar oavsett vilka metoder de använder sig av.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Medias epitet har blivit kodord för ”modig”

 

När jag var mindre fick jag höra historien om pojken som ropade varg. Han tyckte att det var roligt att skrämma upp människor genom att ropa att vargen var på väg, trots att ingen fara var nära. När väl vargen kom och han påtalade detta, var det ingen som lyssnade.

Först för något år sedan hittade jag ett verkligt exempel på detta, nämligen hur media hanterar alla som står till höger om Karl Marx. Enligt media är man en rasist om man påtalar massinvandringens baksidor, och i dag är såväl USA:s president som oroliga Agda, 82, högerextrem. För att inte tala om Nya Tiders svarta utrikeskorrespondent från Kenya, Cate, nog är hon en riktig rashatare hon också. Ja, man gick till och med så långt att man i riktigt smutsig kampanj skrev att i Nya Tider får inga andra än etniskt svenska personer skriva, trots att man skulle kunna tycka att dess chefredaktör Vavrinec kanske talade emot den bilden lite. Men det kvittar, man ropar varg, ja jösses vad man ropar. Det är vargar överallt. Herregud vad mycket varg. En björn, till och med? Rysk björn?

Vem lyssnar på medias rop idag? Hur stor makt har media? Man har ropat lite för länge, och jag har sett en tydlig förändring bara det senaste året. Allt fler offentliga profiler tar bladet från munnen, likt Katerina Janouch och Peter Springare. Vad händer? Media kallar dem som brukligt för rasister, men istället möts profilerna av …  kärlek. Mängder av blommor till arbetsplatsen. Janouch finner sina böcker på topplistorna, folk stöttar, gillar, hurrar och hyllar. Efter Expressens uthängning av Granskning Sveriges Fabian Fjälling, hände samma sak. Mängder av blommor, ekonomiska bidrag och stöd. Folk har helt enkelt tröttnat på att lyssna på media. Nu spelar det ingen roll vilka epitet media använder. ”Främlingsfientlig” blir precis lika verkningslöst som ”nazist” och ”högerextremist”. Orden har slutat att verka, de blir snarare  kodord för ”modig person som arbetar för Sverige i motvind”. En vanlig Svensson läser alltså Expressens ”Högerextrema Fabian Fjälling …” som ”Modiga Fabian Fjälling …” och hyllar honom.

Många har blivit uthängda den senaste tiden, men ingen har vikt sig, och ingen har bett om ursäkt. Det är härligt att se. Det viktiga är att man alltid stöttar varandra, att man inte går på media, att man visar att det de gör snarare är kontraproduktivt.

För sanningen är att det går väldigt bra nu. För oss alla. Det är seger efter seger, inte bara i Sverige. Dessutom är vi ett luttrat gäng, som härdats ordentligt men kommit ut starkare. Tillsammans förändrar vi Sverige.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Lanserar nytt projekt i Sydafrika

Har tillbringat två veckor i Sydafrika, där vi lanserade hemsidan http://www.freewestmedia.com

Under dagen blev jag och chefredaktör Vávra Suk intervjuade av sydafrikansk statsradio, SABC News, om farmarmord och den allmänna situationen i Europa.

sannahill

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om de verkliga hatarna

tg_8971019295356589834_n

 

Skulle sätta mig och skriva ett genmäle till tidningen Dagen, som tog in en absurd debattartikel som angriper Nya Tider på de mest fula av sätt. Blev dock för arg för att fortsätta. Jag är så oerhört trött på epiteten från den godhetsmaffia som aldrig ens har läst ett exemplar av Nya Tider. Dessa vidriga människor hetsar mot några av de mest godhjärtade människor jag träffat.

Godhetsmaffian sitter i sina trygga områden och hetsar när våra reportrar åker till krigets Irak, Donetsk, Kiev, Syrien och Turkiet. De pratar om ”rashat” och det luddiga begreppet ”nazism”, som klistras på hej vilt på alltifrån islamkritiker till sverigedemokrater och Folkets demonstration-deltagare. Ni framställer det som att vi ”hatar”, men ”glömmer bort” att se till vad vi gör.

Tror dessa människor på allvar att jag ”hatar” den lokalbefolkning i Mellanöstern jag äter middag tillsammans med, åker på farliga uppdrag med och blir bjuden på te av efter en lång strapats? Tror de att jag i smyg sitter och önskar livet ur de flyktingar som berättar om sina upplevelser för mig i Iraks flyktingläger? Tror de att jag i smyg känner avsky för min respartner och vän Hatune Dogan, bara för att hon kommer från Turkiet? Att jag föraktar vår kunniga och glada korrespondent i Kenya bara för att hon är svart? Era verklighetsfrånvända hetsare, jag är så illa trött på er. Det är ni som målar upp en bild av ”vi och dom”, inte vi. I vår värld kämpar alla tillsammans för en värld av fria nationer, i er värld utmålar ni människor som fiender till varandra. Skärp er, läs på, prata med oss, följ vårt arbete. Gör om, gör rätt. Det är en farlig väg ni går.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Tackar för gratulationer!

Stort tack för alla mail och kommentarer på min födelsedag. Nytt kämparår och nya utmaningar!


sannahill

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized