Hon rörde runt i koppen, Vanessa. Tittade ned i bordet. Den äldre damen hade med sig en bild på en man i övre medelåldern. Rolf, hette han. Han dog för två veckor sedan, berättade hon. Mördades, för en iPhone. Skott i bröstet. Hon undrar vad jag tycker om Sydafrika. Jag svarar att jag älskar de höga bergen, rancherna, de öppna landskapen från hästrygg. Att jag beundrar och respekterar boerna, deras frihetslust och beslutsamhet. Men att det finns en annan sida. Att vi alla måste göra vårt yttersta för att vända utvecklingen. Vanessa vill berätta om sin make, för att få världen att se att det inte handlar om rån, det är mord. Kanske kan det förändra något, säger hon.
Rolf dog framför sina barnbarn efter att ha varit på en släktings födelsedagsfirande. Han skulle läsa en dikt, men var blyg. Ville inte stå i centrum. Han hade varit Vanessas ungdomskärlek, hennes stora trygghet i över 40 år. Idag är hon vilsen. Hon saknar honom.
För ett par dagar sedan dog Elsa Erasmus, en 74-årig kvinna som kidnappades från sin farm, våldtogs och dödades fastbunden vid ett träd. Man använde hennes bil för att föra bort henne, men stal ingenting annat. Världen vänder bort blicken, man vill inte se. Man bryr sig inte. Man har viktigare saker att tänka på, som att vara socialt accepterad i en grupp.
I dag brinner det en eld i mångas hjärtan. En dag slår de tillbaka, man är redo. Snart. ”Vi är inte många, så det är bäst att träna lite hårdare”, flinade Matteus busigt, en ung hästtämjare från norra Sydafrika. Sedan var det dags för en ridtur genom vildmarken. Geväret på ryggen. Ett par timmar senare, när mörkret fallit på, tittade Matteus upp på stjärnhimmeln och guidade oss till en flod. Där skulle vi stanna över natten, elden kastade skuggor över bergen. Hett kaffe i tennmuggar. Frihet, bar mark, fukt i morgonluften. ”Vi är beredda, vi har rätten på vår sida”. ”Ingen känner till markerna som en boer”.
En boerkvinna är stark. Under boerkriget frågade en journalist en boerkvinna om hon inte saknade sin make när han var ute och slogs mot engelsmännen. Vad skulle hon göra om han klev in genom dörren i detta ögonblick? ”Spotta på kraken, striden är inte vunnen! Jag vill inte ha någon ynkrygg!”, log kvinnan. Fanns där inga män fick de vackert göra motstånd själva. Underbara, kärleksfulla, stolta kvinnor.
I Pretoria bor Leigh Oxley Du Preez. Hon och hennes make har vigt sina liv åt att hjälpa sitt folk. De sålde vad de ägde, köpte ett stycke mark och flyttade ut i en liten stuga för att kunna bygga upp små hus åt offer för farmattacker. Från tidig morgon arbetar de för någonting högre, i en hetta som få hade klarat av. På kvällarna tänder de en brasa, kokar kaffe och njuter av tystnaden, stolta över vad de har åstadkommit under dagen. Säg mig, är inte detta äkta romantik? Så långt ifrån biografer och nattklubbar man kan komma. Att tillsammans bygga, offra, sätta upp mål och se resultat. Så och se det växa. För ett par veckor sedan blev alla hus klara, och den första fattiga familjen har flyttat till gården där de kommer att få mat och förnödenheter tills de är på fötter igen.
Hjältar på hästryggen, modiga män, kvinnor med glöd i själen och beslutsamhet i blicken. Sydafrika kommer resa sig, och med Sydafrika så även Europa. Kärleken till jorden, kärleken till familjen. Kärleken till ett land så vackert och perfekt, att man inte kan låta någonting så värdefullt förstöras. Upprättelse för de tusentals boer som offrats på politikernas altare, vars vita kors reser sig över kullarna som en tyst påminnelse. Upprättelse för Vanessa, som aldrig kommer att få känna sin makes trygga armar om sig igen. Upprättelse för Elsas barn, som fick se en kärleksfull mor skändad på åkrarna de sprungit på som barn.
Nog finns det hopp. Matteus och hans vän rider iväg i solnedgången, med varsin fana i hand som vajar i vinden. Hovarna smattrar över åkern, rött damm virvlar och färgar den vita skjortan röd. De kommer aldrig ge upp. Det kommer inte vi heller.
Sanna Hill 